Anteckningar från verkstaden
Jag hade en bild i huvudet.
En stol, sågad mitt itu. Två halvor som fortfarande stod bredvid varandra. Det var bilden jag tänkte göra.
Så jag började såga.
Men stolen gjorde inte riktigt som jag hade tänkt. När träet var delat höll stoppningen fortfarande ihop de två halvorna. Tunna trådar sträckte sig över mellanrummet. Jag försökte först få isär dem.
Sedan insåg jag att det var där bilden fanns.
Inte i två delar som hade skilts åt, utan i något som fortfarande höll dem samman.
Det är en av anledningarna till att jag vill bygga mina bilder på riktigt. Jag kan ha en idé, leta efter föremålen, bygga scenen och planera ljuset. Men någonstans i processen kan verkligheten göra motstånd.
Materialet kan föreslå något annat.
Hade jag konstruerat bilden direkt i datorn hade jag sannolikt gjort den bild jag redan hade tänkt ut. När jag sågar sönder en verklig stol kan stolen komma med ett eget förslag.
Jag vet inte om den nya bilden handlar om separation, motstånd, relationer eller bara om några envisa trådar av stoppning.
Det får den som ser bilden avgöra.
Men jag hade inte tänkt ut dem.
De fanns där.
Jag vill att det omöjliga först ska ha hänt framför kameran.